5 dygn
Senaste två dygnen har Inez sovit mestadels. Haft bara någon halvtimma varje dag då hon orkat vara vaken, annars mest vaknat var 3.e-5.e timma för att äta. Inatt sov hon 5 timmar, åt en halvtimma o somnade om i 3 timmar till. Kändes skönt o själv få sova lite mer.
Igår fyrade hon av flera leenden när vi pratade med henne, så himla söt. Hon tappade också navelstumpen.
Mjölken rann till i fredagsnatt o mina boobs är större en någonsin. Bra för magen känns lite mindre när det blir större upptill ;-) Inez tar ofta bra tag kring bröstet och får i sig bra med mjölk, kräks tyvärr emellanåt också. Hon har dock någon tråkig vana precis i början av amningen och tar inte tag om bröstet utan bara gapar, låter lite, tar tag om bröstet släpper och håller på så där. Oftast rinner ju mjölken till så det grisar lite när hon gör så. Jag får ta bort henne flera gånger innan hon väl tar tag ordentligt om bröstet och äter tills hon är mätt. Men i det stora hela funkar amningen bra. Och det gjorde inte alls så ont som jag hade för mig att det gjorde i början.
Vagnen sover hon riktigt bra i än så länge så jag hoppas det fortsätter så. Hon verkar iaf gilla den.
Innan mjölken rann till var blöjan oftast torr och hon kissade väldigt dåligt. Men idag har det varit bra med urinproduktion. Någon avföring har hon inte haft på 3 dygn, men bara för att jag skrev det fick hon nu i skrivandes stund en rejäl laddning ;-)
Besökare har det varit lungt med. Min syster och mamma har varit här och hälsat på henne och idag kom farmor och farfar. Annars har det inte varit någon och heller inte några förfrågningar om besök, rätt skönt faktiskt. Men vi är redo för besök om man vill bara man är frisk när man kommer så går det bra. Får se vem som kommer näst.
Bjuder på två av dagens bilder också.
Igår fyrade hon av flera leenden när vi pratade med henne, så himla söt. Hon tappade också navelstumpen.
Mjölken rann till i fredagsnatt o mina boobs är större en någonsin. Bra för magen känns lite mindre när det blir större upptill ;-) Inez tar ofta bra tag kring bröstet och får i sig bra med mjölk, kräks tyvärr emellanåt också. Hon har dock någon tråkig vana precis i början av amningen och tar inte tag om bröstet utan bara gapar, låter lite, tar tag om bröstet släpper och håller på så där. Oftast rinner ju mjölken till så det grisar lite när hon gör så. Jag får ta bort henne flera gånger innan hon väl tar tag ordentligt om bröstet och äter tills hon är mätt. Men i det stora hela funkar amningen bra. Och det gjorde inte alls så ont som jag hade för mig att det gjorde i början.
Vagnen sover hon riktigt bra i än så länge så jag hoppas det fortsätter så. Hon verkar iaf gilla den.
Innan mjölken rann till var blöjan oftast torr och hon kissade väldigt dåligt. Men idag har det varit bra med urinproduktion. Någon avföring har hon inte haft på 3 dygn, men bara för att jag skrev det fick hon nu i skrivandes stund en rejäl laddning ;-)
Besökare har det varit lungt med. Min syster och mamma har varit här och hälsat på henne och idag kom farmor och farfar. Annars har det inte varit någon och heller inte några förfrågningar om besök, rätt skönt faktiskt. Men vi är redo för besök om man vill bara man är frisk när man kommer så går det bra. Får se vem som kommer näst.
Bjuder på två av dagens bilder också.
Jag själv mår fortfarande rätt så bra, men idag hade jag en liten dipp. Fogarna värker fortfarande också, men de sa att det kunde ta två veckor innan de började kännas bättre. Jag längtar efter att kunna gå normalt igen så jag kan komma ut på mina långpromenader. Men jag ska försöka att inte tänka för mycket på det utan låta kroppen få läka. Har en hel del kilon o bli av med iaf, gick ju upp 20,5kg så det lär ta sin lilla tid innan jag gått ner allt. Men det får ta tid tänker inte stressa kring vikten utan bättre man får må bra.
Det är iaf supermysigt med en bebis i huset och inte på något vis jobbigt. Tycker det går riktigt bra faktiskt, fast då har ju inte den riktiga vardagen börjat ännu heller utan jag har ju Mattias hemma som tar det mesta med de stora barnen och matlagningen. Syskonen är mäkta stolta över sin lillasyster. De håller henne så ofta de kan. Säger alltid godmorgon och godnatt till henne och kommer fram o klappar på henne. De är rädda och måna om henne och älskar henne redan.
Nej nu ska jag fortsätta vara i min bebisbubbla och mysa med min dotter som är vaken för mer en att äta för första gången idag.
Dagen idag och mer bilder
Vilken toppen dag vi haft. Varmt och solsken och trots dryga två dygn fick det bli en promenad för mina fogar har inte gjort ont idag :-D Inez tyckte om vagnen, sov 3,5 timma i den, välbehövligt för henne då hon varit vaken nästintill konstant sedan hon föddes, bara powernapp emellan ;-)
Blev även ett bad för henne idag och nybadad och fin fick det bli en riktigt tjejig outfit, så söt så min lilla goding. Det är så härligt att få använda alla tjejkläder igen som varit sparade i 9 år snart. Har ju inte sparat allt, men en del iaf som jag kännt lite extra för.
Bjuder på ytterligare bilder för nu är även andra kameran tömd ;-)
Blev även ett bad för henne idag och nybadad och fin fick det bli en riktigt tjejig outfit, så söt så min lilla goding. Det är så härligt att få använda alla tjejkläder igen som varit sparade i 9 år snart. Har ju inte sparat allt, men en del iaf som jag kännt lite extra för.
Bjuder på ytterligare bilder för nu är även andra kameran tömd ;-)
Glädje
Nyfärsk Inez
Sitter och lägger över bilder från ena kameran. Det blir mycket bilder så här i början. Har lika många till på andra kameran. Men eftersom bloggen är låst och ni är ett fåtal som har lösen så klart ni ska få något extra här i bloggen o spana på :-D Dessa bilder läggs med andra ord endast ut här i bloggen bara för er :-D. Kommer lägga ut lite fler bilder sen i andra bloggen och på Facebook, men helt andra och väldigt sorterat. http://otizzfoto.blogg.se om du vill se tre bilder till.
Nedan ser ni bilder när Inez är precis nyfärsk, mittersta är precis i början så hon är lite blå fortfarande. De andra är efter någon timma och de nedersta efter vi fått den goda mackan och jag fått skölja av mig lite.
Nedan ser ni bilder när Inez är precis nyfärsk, mittersta är precis i början så hon är lite blå fortfarande. De andra är efter någon timma och de nedersta efter vi fått den goda mackan och jag fått skölja av mig lite.
Väntan är över
Som ni alla redan vet vid det här laget, väntan är över.
Idag kl. 7.10 födde jag våran lilla fyra och vår andra dotter. En stor tös på 4485g och 53cm. Namn är inte helt spikat ännu, men troligtvis ska hon heta Inez.
Jag hade inte mycket krafter till förlossningen och ville ha bedövning rätt snart när jag kom in till förlossningen, men det visade sig att det inte hanns med. Inte konstigt det gjorde så ont ;-)
Vaknade runt 3 av att jag hade SD, vanliga som jag haft till och från senaste dagarna. Vid 3.30 ca började det göra ont i mage och rygg och kom var 8-10 min och höll i sig någon halvminut. Trodde det var förvärkar så sa inget till Mattias. Låg kvar i sängen och försökte sova mellan.
Kl. 4.45 ca börjar det dock vara jobbigt att ligga ner och jag säger till Mattias att han kanske inte behöver jobba idag för jag har SD som gör ont. Trodde fortfarande det var förvärkar så gick därför upp o tog två panodil samt satte mig i duschen för o se om det skulle släppa av. Satt där i en halvtimma, men under den tiden började det göra så ont och komma relativt ofta så jag reste mig upp och bestämde att det var dags att ringa barnvakten.
Kl. 5.45 Har värkar som kommer var 3-5 minut och håller i sig i en minut cirka. Det gör ont och jag behöver värme för o lindra vilket jag väcker Mattias för som börjar förstå att det faktiskt är på gång. Medan vi väntar barnvakt ringer vi förlossningen som har en plats kvar till mig, men strax efter blev det tydligen fullt så det var nära att vi höll på o få åka till Linköping. Får värmda handdukar av Mattias och försöker klä på mig så vi kan åka direkt när barnvakten kommer.
Kl. 6.30 har barnvakten kommit o vi åker till förlossningen. I bilen in kommer värkarna med 2min mellanrum och de håller i sig nästan 2 min, är knappt ingen vila emellan.
Kommer in till förlossningen kl. 6.49. Är öppen 8cm och får krystvärkar rätt snart efter vi kommit. Mattias är ute o flyttar bilen och undertiden jag krystar så går vattnet och bebis är på väg ut. Barnmorskan säger att pappan allt får komma tillbaka nu och ber mig att inte krysta i värkarna utan endast andas. När Mattias väl kommer tillbaka krystar jag och på två krystvärkar är hon ute kl. 7.10.
Förlossningen var en ren drömförlossning. Så snabbt och smidigt. Inga stygn behövdes efter heller. Känns skönt att allt gick så snabbt efter allt som varit.
Idag mår jag bra och glädjen över att det ar en tjej är enorm. Jag har fortfarande ont i fogar o ljumske, men jag hoppas det ger med sig också. Hur de kommande dagarna blir vet jag inte, men det är många som finns i min närhet och skulle jag må dåligt psykiskt så vet jag vart hjälpen finns. Jag hoppas dock att det ar graviditeten som orsakade mitt mående. Nu tänker jag iaf njuta av vår nykomling och ta tillvara på den här första tiden.
Bilder finns massor av, men ni får hålla till godo för idag orkar jag inte föra över bilderna till datorn. Men det kommer så håll till godo. Hon har iaf massor av mörkt hår, super sött :-D
Idag kl. 7.10 födde jag våran lilla fyra och vår andra dotter. En stor tös på 4485g och 53cm. Namn är inte helt spikat ännu, men troligtvis ska hon heta Inez.
Jag hade inte mycket krafter till förlossningen och ville ha bedövning rätt snart när jag kom in till förlossningen, men det visade sig att det inte hanns med. Inte konstigt det gjorde så ont ;-)
Vaknade runt 3 av att jag hade SD, vanliga som jag haft till och från senaste dagarna. Vid 3.30 ca började det göra ont i mage och rygg och kom var 8-10 min och höll i sig någon halvminut. Trodde det var förvärkar så sa inget till Mattias. Låg kvar i sängen och försökte sova mellan.
Kl. 4.45 ca börjar det dock vara jobbigt att ligga ner och jag säger till Mattias att han kanske inte behöver jobba idag för jag har SD som gör ont. Trodde fortfarande det var förvärkar så gick därför upp o tog två panodil samt satte mig i duschen för o se om det skulle släppa av. Satt där i en halvtimma, men under den tiden började det göra så ont och komma relativt ofta så jag reste mig upp och bestämde att det var dags att ringa barnvakten.
Kl. 5.45 Har värkar som kommer var 3-5 minut och håller i sig i en minut cirka. Det gör ont och jag behöver värme för o lindra vilket jag väcker Mattias för som börjar förstå att det faktiskt är på gång. Medan vi väntar barnvakt ringer vi förlossningen som har en plats kvar till mig, men strax efter blev det tydligen fullt så det var nära att vi höll på o få åka till Linköping. Får värmda handdukar av Mattias och försöker klä på mig så vi kan åka direkt när barnvakten kommer.
Kl. 6.30 har barnvakten kommit o vi åker till förlossningen. I bilen in kommer värkarna med 2min mellanrum och de håller i sig nästan 2 min, är knappt ingen vila emellan.
Kommer in till förlossningen kl. 6.49. Är öppen 8cm och får krystvärkar rätt snart efter vi kommit. Mattias är ute o flyttar bilen och undertiden jag krystar så går vattnet och bebis är på väg ut. Barnmorskan säger att pappan allt får komma tillbaka nu och ber mig att inte krysta i värkarna utan endast andas. När Mattias väl kommer tillbaka krystar jag och på två krystvärkar är hon ute kl. 7.10.
Förlossningen var en ren drömförlossning. Så snabbt och smidigt. Inga stygn behövdes efter heller. Känns skönt att allt gick så snabbt efter allt som varit.
Idag mår jag bra och glädjen över att det ar en tjej är enorm. Jag har fortfarande ont i fogar o ljumske, men jag hoppas det ger med sig också. Hur de kommande dagarna blir vet jag inte, men det är många som finns i min närhet och skulle jag må dåligt psykiskt så vet jag vart hjälpen finns. Jag hoppas dock att det ar graviditeten som orsakade mitt mående. Nu tänker jag iaf njuta av vår nykomling och ta tillvara på den här första tiden.
Bilder finns massor av, men ni får hålla till godo för idag orkar jag inte föra över bilderna till datorn. Men det kommer så håll till godo. Hon har iaf massor av mörkt hår, super sött :-D
Stark?
Kan inte påstå att jag är stark. Allt är åt pipan fel. Visst det kunde vara värre om allt inte gick bra med bebis, men det här är ändå en ren plåga. Förstår inte hur andra klarar det. Kanske har de andra förutsättningar, för hade det varit någon av de andra gångerna då vet jag att jag klarat det. Nu har jag bara ont, ont i fogar, ont i epigastriet, ont i ljumske, ont när jag ska håller på o kissar och strålen tar tvärstopp, ont i själen för att jag måste fortsätta vara i detta tillstånd. Dessutom blir halsbrännan bara jobbigare o jobbigare och i tre veckor har jag haft mmolvärk i magen till och från och vissa dagar jobbiga SD som gör ont i ryggen. Och mitt i allt åkte jag på feber och är fortfarande förkyld, inte konstigt inget vill hända.
Iaf hela dagen idag har jag bara gråtit, gråtit och gråtit. Tappen är så omogen den kan bli, den där läkaren kan inte sagt rätt om att den är mjuk. Och jag orkar inte mer. Hur kan det vara normalt att må så här? Jag har inga krafter kvar, hur ska jag någonsin orka ta hand om en nyfödd? Ligger bara o tittar i taket, sover en stund och hoppas jag slipper vakna igen. Får tvinga mig upp emellan för ge barnen mat och lämna/hämta barn i skola/dagis. Orkar inte ta hand om dem mer en så, stackars mina barn, jag hoppas inte de skadas.
Jag ser varken fram emot att få bli mamma igen och träffa mitt barn än mindre till förlossnigen. Vill bara få sluta leva så all denna smärta försvinner. Och jag orkar inte prata om hur jag mår, kan inte säga de där tankarna. Men jag kan skriva här och blotta mig lite även om jag inte borde det. Och jag orkar inte kämpa för att vända det hela heller. Jag ångrar så att jag ville ha ett fjärde barn. Jag var så lycklig innan allt detta. Vi hade det bra. Och så blev allt så här, så fel :-( Och tänk om det där som inte får hända händer. Då har jag genomlidit allt utan att få något för det.
Om 10 dagar till finns förhoppningsvis ett slut, men 10 dagar är för mig lång tid. Hur jag ska klara dessa dagar vet jag inte, inte kan jag fortsätta gråta iaf och sova bort dagarna. Och inte heller kan jag hitta på särskilt mycket för det orkar jag inte. Och kraften att ta hand om en bebis, den vet jag inte vart den ska komma ifrån, för den är redan slut. Inget blev bra av det här, men sjukvården vill inte hjälpa mig för jag orkar inte kämpa, tjata eller tala om att de måste hjälpa mig.
Iaf hela dagen idag har jag bara gråtit, gråtit och gråtit. Tappen är så omogen den kan bli, den där läkaren kan inte sagt rätt om att den är mjuk. Och jag orkar inte mer. Hur kan det vara normalt att må så här? Jag har inga krafter kvar, hur ska jag någonsin orka ta hand om en nyfödd? Ligger bara o tittar i taket, sover en stund och hoppas jag slipper vakna igen. Får tvinga mig upp emellan för ge barnen mat och lämna/hämta barn i skola/dagis. Orkar inte ta hand om dem mer en så, stackars mina barn, jag hoppas inte de skadas.
Jag ser varken fram emot att få bli mamma igen och träffa mitt barn än mindre till förlossnigen. Vill bara få sluta leva så all denna smärta försvinner. Och jag orkar inte prata om hur jag mår, kan inte säga de där tankarna. Men jag kan skriva här och blotta mig lite även om jag inte borde det. Och jag orkar inte kämpa för att vända det hela heller. Jag ångrar så att jag ville ha ett fjärde barn. Jag var så lycklig innan allt detta. Vi hade det bra. Och så blev allt så här, så fel :-( Och tänk om det där som inte får hända händer. Då har jag genomlidit allt utan att få något för det.
Om 10 dagar till finns förhoppningsvis ett slut, men 10 dagar är för mig lång tid. Hur jag ska klara dessa dagar vet jag inte, inte kan jag fortsätta gråta iaf och sova bort dagarna. Och inte heller kan jag hitta på särskilt mycket för det orkar jag inte. Och kraften att ta hand om en bebis, den vet jag inte vart den ska komma ifrån, för den är redan slut. Inget blev bra av det här, men sjukvården vill inte hjälpa mig för jag orkar inte kämpa, tjata eller tala om att de måste hjälpa mig.
+ 3
Ännu en plusdag och inte en känning i sikte. Allt är åt helvete........ Hur kunde det bli så här?
Vill inte ha barn onsdag, torsdag eller fredag och lördag skippar jag gärna med, men någon av dessa dagar kommer säkert bebis bara för det. Samtidigt vill jag inte vara i detta tillstånd så längre tid vill jag absolut inte heller gå.
Det bränner i halsen, är tungt nedåt och minsta rörelse från bebis känns som om hela magen spricker. Dessutom har jag i tre veckor nu haft molvärk och förvärkar till och från, till vilken nytta då när inte ett skit händer där nere? Orkar inte hitta på något heller för varje dag nu har jag haft foglossning av för mycket aktivitet, men vad är bäst?!... att tänka hela tiden på eländet eller att hitta på saker för att glömma och då också ta sviterna av det?
Hur kunde det bli så här när de andra inte stannat så länge? Och för varje dag som går ökar oron att något ska hända med bebisen. Till vilken nytta har jag då stått ut med allt det här? Och hur ska jag då klara att ta mig ur det hela?
Imorgon ringer BM. Vi har inte bokat någon ny tid och varför ska jag fortsätta åka till stan och kolla värden när det bara visar samma? Ingen nytta alls, känns bara meningslöst. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga till henne imorgon. Vill bara glömma allt.
Hela familjen känns som den är i kris, vi bråkar varje dag och allt beror på mig. Jag är en usel människa som inte klarar motgångar. Jag orkar bara inte mer, jag vill inte vara med längre.
Gissningar
Ingen gissade rätt på datum iaf, även om 16:e inte är slut helt än så har jag inga känningar och på 4 timmar lär jag inte hinna föda. Får se vem som kommer närmast med det andra, men jag tror helt klart de som gissat över 4kg kommer vara närmast.
Känns märkligt att gå på övertid, inte ens några gravidkalendrar finns att läsa längre eller kika på. Har iaf fått dagen att gå idag, städning och handling. Har handlat presenter till kalas barnen ska på nu i helgen och nästa helg. Trodde ju inte det skulle bli övertid, men nu är iaf allt förberett om någon annan skulle få skjutsa dem till kalasen. Det är mycket som man får ändra om nu när det blev som det blev. Dumt att ställa in sig på o få innan, vet inte varför jag gjort det denna gång när jag inte gjort det med de andra. JAg får hoppas att Alicia kan gå på läkarbesök nästa onsdag iaf, lagom att jag är o föder då och vi har väntat rätt länge på den här tiden och hon behöver den verkligen så hörseln kan bli bra igen. Men, men jag kan ju inte göra så mycket åt allt, kan ju bara vänta och undertiden försöka att inte tänka så mycket på det hela och fylla tiden med så mycket annat det bara går. Dessvärre gör fogarna ont när jag går för hårt fram, men det fysiska är lättare att hantera en det psykiska. Just nu försöker jag ju trots allt bara överleva, hålla huvudet över ytan och få luft.
|
Gissare |
Datum födelse |
Kön |
Vikt |
Längd |
|
Marie.K |
29 februari |
Flicka |
3333 g |
51,5 cm |
|
Lina |
1 mars |
Pojke |
3325 g |
51 cm |
|
Alicia |
4 mars |
Flicka |
3108 g |
50 cm |
|
Belinda |
4 mars |
Flicka |
3560 g |
51 cm |
|
Liam |
5 mars |
Pojke |
4400 g |
51 cm |
|
Mattias |
6 mars |
Flicka |
3865 g |
49,5 cm |
|
Nicklas |
7 mars |
Pojke |
3500 g |
52 cm |
|
Barbro |
8 mars |
Flicka |
4085 g |
53 cm |
|
Lottiz |
9 mars |
Pojke |
3645 g |
51 cm |
|
Sofie |
9 mars |
Flicka |
3300 g |
50 cm |
|
Marine |
10 mars |
Pojke |
3800 g |
52 cm |
|
Gerd |
10 mars |
Flicka |
3490 g |
51 cm |
|
Micke |
11mars |
Flicka |
3570 g |
52 cm |
|
Marie.L |
11 mars |
Flicka |
3540 g |
51 cm |
|
Jan-Olov |
12 mars |
Flicka |
3837 g |
52 cm |
|
Karin |
13 mars |
Flicka |
4000 g |
50,5 cm |
|
Noel |
14 mars |
Pojke |
3100 g |
52 cm |
|
Sandra.K |
14 mars |
Pojke |
3630 g |
52 cm |
|
Hasse |
15 mars |
Pojke |
3980 g |
50 cm |
|
Elin |
15 mars |
Flicka |
3290 g |
50 cm |
|
Mange |
16 mars |
Pojke |
4015 g |
52,5 cm |
BF 120315
Så kom då denna dagen då de sa att bebis skulle komma. Det heter beräknad födelse, men jag har mer sätt det som ett bäst före datum. Inte en enda känning i sikte som talar om att det är nära för bebis att föda. Och efter dagens bessök på sjukhuset förstår jag att det lär dröja ett tag till. Att jag sen har en förkylning i kroppen lär väl inte påskynda det hela heller. Känner mig bara så matt, besviken, nedstämd, har ont och jag vet inte hur jag ska orka. Visst det är max två veckor kvar och på ett helt liv är det inte så stor tidsaspekt, men varje dag känns som en vecka och när man inte mår bra är det svårt att orka.
Var iaf hos BM idag. Bebis växer fortfarande då SFmått ökat, undertrycket något högre 130/90-95, men annars var alla värden som tidigare. Önskade få en hinnsvepning, men då BM ville jag skulle till förlossningen för kontroll av hur bebis mår då den varit lite lugnare igår och under natten samt för diskution med läkare om igångsättning då jag mår så dåligt psykiskt och berättade det för BM så sa hon att de gör en kontroll där uppe då och lika bra kan göra hinnsvepningen där då.
Sagt o gjort upp till förlossningen. Där visade det sig att det endast var kontroll för att se att bebisen mådde bra. När jag frågade om en hinnsvepning fick jag först höra att de gjorde det först i vecka 41+0. När jag sa att man skulle prata om igångsättning pga. hur jag mår så var det inte heller aktuellt för det är jobbigt mot slutet, det är normalt. Spelar ingen roll om jag har dumma tankar och är rädd för hur jag ska klara dagarna utan att göra något dumt. Jag började gråta, hatar när jag inte kan hålla inne med tårarna när jag är iväg sådär. Men jag blev väldigt besviken då BM sa att hon kunde göra en hinnsvepning och så blev det inte där nere då jag skulle upp dit. Då sa läkaren att visst kan hon kika om det går att göra en hinnsvepning, men det är inte alls säkert att det går. Kändes som om hon redan bestämt sig för att inte göra någon hinnsvepning innan, men gjorde en undersökning för att göra mig nöjd. Om så var fallet får jag aldrig veta, men någon hinnsvepning visade sig iaf inte vara möjlig. Hon nådde inte livmodertappen. Det var min sista förhoppning om att få igång det hela utan igångsättning.
Hon sa att för att kunna göra en hinnsvepning måste bebisen "hålla emot", men huvudet åkte upp när hon petade fingret mot hinnorna och då nådde hon inte. Med andra ord ligger bebis fortfarande för högt även om den är fixerad och även om jag känner hur ont det gör så fort jag rör på mig. Jag frågade om tappen var mogen nåt och då sa hon att den var mjuk o mogen. Lite värkar skulle få bebis att komma ner lite, men några värkar det har jag ju inte :-( Så jag blev hemskickad för o invänta att det startar spontant. Läkaren var iaf jätte trevlig och snäll och försökte trösta mig, men något bättre känns det inte alls.
Bebisen mådde iaf bra det är det positiva i allt. CTGkurvan var exemplarisk och fick dessutom göra ett litet UL som visar på fint med fostervatten och att bebis rör sig normalt, hade till och med druckit fostervatten då magsäcken var full. Jag tyckte mest det såg ut som en jätte bebis, tyckte den fyllde ut det mesta på skärmen, några enstaka fickor bara med fostervatten. Men sådant kunde man inte se bara så där sa läkaren. Jaja är inställd på en jätte bebis iaf eftersom den stannar kvar där inne längre en de andra och Noel var ju rätt stor när han föddes.
Så nu är det bara o vänta och se när värkar startar. Försöka stå ut och genomlida varje dag. Höra allas frågor, se barnen lika besvikna varje dag inget hänt och själv vara minst lika besviken. Jag hoppas jag kan hantera ångesten utan att göra något dumt. Och jag hoppas att bebisen inte väljer att komma ut på svärmors födelsedag eller dagarna innan eller efter. Och skulle bebis ha hunnit komma innan nästa lördag kommer jag inte kunna medverka då på 65årskalaset som är då, bebis kommer vara allt för liten för att dra iväg till så mycket folk. Jag får hoppas jag kan medverka på bästa vänninans sons dop 1 april iaf, men dröjer det så länge på sig som två veckor till kommer jag inte åka iväg då heller någonstans utan då får make och barn bara gå dit. Känns så himla trist allt det här. Varför måste bebis välja att stanna där inne? Varför måste alla jäkla födelsedagar hopa sig i samma klunga. Vi känner ingen som fyller i slutet av februari eller början av mars så det hade ju varit ypperligt att komma då. Nej istället måste man dröja i magen så man fyller samtidigt som någon annan. Envisa bebis.
Jaja livet är piss just nu och jag kan inte göra ett skit åt det för jag får ingen hjälp. Och jag vet inte hur jag ska klara av varje dag som kommer själv heller. Ska försöka ha aktiviteter i helgen när M är hemma, men vet inte hur veckorna ska gå, men det löser sig väl på nåt vis. Nu ska jag iaf ringa mamma och förbereda henne på att hon är vår jour för barnvakt i nästa vecka för det känns inte som om det kommer komma någon bebis denna veckan iaf.
Var iaf hos BM idag. Bebis växer fortfarande då SFmått ökat, undertrycket något högre 130/90-95, men annars var alla värden som tidigare. Önskade få en hinnsvepning, men då BM ville jag skulle till förlossningen för kontroll av hur bebis mår då den varit lite lugnare igår och under natten samt för diskution med läkare om igångsättning då jag mår så dåligt psykiskt och berättade det för BM så sa hon att de gör en kontroll där uppe då och lika bra kan göra hinnsvepningen där då.
Sagt o gjort upp till förlossningen. Där visade det sig att det endast var kontroll för att se att bebisen mådde bra. När jag frågade om en hinnsvepning fick jag först höra att de gjorde det först i vecka 41+0. När jag sa att man skulle prata om igångsättning pga. hur jag mår så var det inte heller aktuellt för det är jobbigt mot slutet, det är normalt. Spelar ingen roll om jag har dumma tankar och är rädd för hur jag ska klara dagarna utan att göra något dumt. Jag började gråta, hatar när jag inte kan hålla inne med tårarna när jag är iväg sådär. Men jag blev väldigt besviken då BM sa att hon kunde göra en hinnsvepning och så blev det inte där nere då jag skulle upp dit. Då sa läkaren att visst kan hon kika om det går att göra en hinnsvepning, men det är inte alls säkert att det går. Kändes som om hon redan bestämt sig för att inte göra någon hinnsvepning innan, men gjorde en undersökning för att göra mig nöjd. Om så var fallet får jag aldrig veta, men någon hinnsvepning visade sig iaf inte vara möjlig. Hon nådde inte livmodertappen. Det var min sista förhoppning om att få igång det hela utan igångsättning.
Hon sa att för att kunna göra en hinnsvepning måste bebisen "hålla emot", men huvudet åkte upp när hon petade fingret mot hinnorna och då nådde hon inte. Med andra ord ligger bebis fortfarande för högt även om den är fixerad och även om jag känner hur ont det gör så fort jag rör på mig. Jag frågade om tappen var mogen nåt och då sa hon att den var mjuk o mogen. Lite värkar skulle få bebis att komma ner lite, men några värkar det har jag ju inte :-( Så jag blev hemskickad för o invänta att det startar spontant. Läkaren var iaf jätte trevlig och snäll och försökte trösta mig, men något bättre känns det inte alls.
Bebisen mådde iaf bra det är det positiva i allt. CTGkurvan var exemplarisk och fick dessutom göra ett litet UL som visar på fint med fostervatten och att bebis rör sig normalt, hade till och med druckit fostervatten då magsäcken var full. Jag tyckte mest det såg ut som en jätte bebis, tyckte den fyllde ut det mesta på skärmen, några enstaka fickor bara med fostervatten. Men sådant kunde man inte se bara så där sa läkaren. Jaja är inställd på en jätte bebis iaf eftersom den stannar kvar där inne längre en de andra och Noel var ju rätt stor när han föddes.
Så nu är det bara o vänta och se när värkar startar. Försöka stå ut och genomlida varje dag. Höra allas frågor, se barnen lika besvikna varje dag inget hänt och själv vara minst lika besviken. Jag hoppas jag kan hantera ångesten utan att göra något dumt. Och jag hoppas att bebisen inte väljer att komma ut på svärmors födelsedag eller dagarna innan eller efter. Och skulle bebis ha hunnit komma innan nästa lördag kommer jag inte kunna medverka då på 65årskalaset som är då, bebis kommer vara allt för liten för att dra iväg till så mycket folk. Jag får hoppas jag kan medverka på bästa vänninans sons dop 1 april iaf, men dröjer det så länge på sig som två veckor till kommer jag inte åka iväg då heller någonstans utan då får make och barn bara gå dit. Känns så himla trist allt det här. Varför måste bebis välja att stanna där inne? Varför måste alla jäkla födelsedagar hopa sig i samma klunga. Vi känner ingen som fyller i slutet av februari eller början av mars så det hade ju varit ypperligt att komma då. Nej istället måste man dröja i magen så man fyller samtidigt som någon annan. Envisa bebis.
Jaja livet är piss just nu och jag kan inte göra ett skit åt det för jag får ingen hjälp. Och jag vet inte hur jag ska klara av varje dag som kommer själv heller. Ska försöka ha aktiviteter i helgen när M är hemma, men vet inte hur veckorna ska gå, men det löser sig väl på nåt vis. Nu ska jag iaf ringa mamma och förbereda henne på att hon är vår jour för barnvakt i nästa vecka för det känns inte som om det kommer komma någon bebis denna veckan iaf.
Allt borta
Idag vaknade jag tidigt. Kunde inte sova. Låg bara o tänkte på varför det ska vara så här. Varför ska alla andra få tidigare, känner mig ensamast i världen om o få gå tiden ut eller om jag har riktigt otur vilket jag också tror jag kommer ha gå över. Ja jag vet jag är inte ensam, men det känns fasen så nu. Och vart tog all den där styrkan jag hade igår vägen? Idag är jag bara irriterad, arg och besviken. Less på o vänta, less på o behöva vara i detta tillstånd. Ingen sol har tittat fram heller som vädret lovade *surar*.
Idag är det som övertid för mig då Alicia satte igång i vecka 39+3 och idag är jag i vecka 39+4. Så drygt o vänta. Och inte en enda föraning om att det är nära. Bebis verkar tro det finns gott om utrymme där inne när den sträcker sina ben som faktiskt verkar vara rätt långa.
Att sen gå utanför dörren och vara utanför den i 20 minuter och under den tiden hunnit få tre stycken som säger "ingen bebis än". Den andra fick sig en sur ton tillbaka. Får be om ursäkt sen, det var en förskolefröken. Men de tjatar ta mig fasen jämt om den där bebisen, det är jobbigt. Är magen kvar utan en bebis bredvid så är den väl också kvar i magen!!!
Och att försöka få igång förlossningen har visat sig lönlöst denna gång. Inget har hitills funkat. Idag ska jag iaf prova en dryck om jag nu kan få i mig den. Och kom nu inte med några pekpinnar eller att jag ska passa på o njuta sista tiden för njutit det har jag redan gjort flera gånger om att jag är så uttråkad nu så det finns inte. Vet inte vad jag ska hitta på längre om dagarna. Ångrar att jag inte jobbade längre även om jag hade så jävla ont så kanske det hade varit bättre så här med facit i handen. Åtminstonde att fortsätta halvtid ett tag. Var ju tur att jag höll ut två veckor längre en tänkt iaf.
Less är jag iaf och jäkligt dumma tankar har jag. Tror blogg, facebook och allt får ett breake tills förlossningen startar eller bebis är här. Och på torsdag ska jag till BM, men bara för att så tänker jag beställa en tid hos frisören också när jag ändå är i stan. För någon bebis förväntar jag mig inte denna veckan, ska försöka ignonera att jag ens är gravid. Smärtorna lär komma, jag lär vara trött och slutkörd, men vad spelar det för roll för jag är ju minst lika trött och slutkörd över att vila och inget händer. Och någon trevlig person är jag inte heller i nuläget så det känns lönlöst att bestämma någon träff med någon.
Har någon en tidsmaskin så säg till då kanske vi kunde resa framåt i tiden tills dagen med stort D är kommen. Eller åtminstonde kolla om dagen för bebis ankomst finns där framme någonstans, så man vet.
Idag är det som övertid för mig då Alicia satte igång i vecka 39+3 och idag är jag i vecka 39+4. Så drygt o vänta. Och inte en enda föraning om att det är nära. Bebis verkar tro det finns gott om utrymme där inne när den sträcker sina ben som faktiskt verkar vara rätt långa.
Att sen gå utanför dörren och vara utanför den i 20 minuter och under den tiden hunnit få tre stycken som säger "ingen bebis än". Den andra fick sig en sur ton tillbaka. Får be om ursäkt sen, det var en förskolefröken. Men de tjatar ta mig fasen jämt om den där bebisen, det är jobbigt. Är magen kvar utan en bebis bredvid så är den väl också kvar i magen!!!
Och att försöka få igång förlossningen har visat sig lönlöst denna gång. Inget har hitills funkat. Idag ska jag iaf prova en dryck om jag nu kan få i mig den. Och kom nu inte med några pekpinnar eller att jag ska passa på o njuta sista tiden för njutit det har jag redan gjort flera gånger om att jag är så uttråkad nu så det finns inte. Vet inte vad jag ska hitta på längre om dagarna. Ångrar att jag inte jobbade längre även om jag hade så jävla ont så kanske det hade varit bättre så här med facit i handen. Åtminstonde att fortsätta halvtid ett tag. Var ju tur att jag höll ut två veckor längre en tänkt iaf.
Less är jag iaf och jäkligt dumma tankar har jag. Tror blogg, facebook och allt får ett breake tills förlossningen startar eller bebis är här. Och på torsdag ska jag till BM, men bara för att så tänker jag beställa en tid hos frisören också när jag ändå är i stan. För någon bebis förväntar jag mig inte denna veckan, ska försöka ignonera att jag ens är gravid. Smärtorna lär komma, jag lär vara trött och slutkörd, men vad spelar det för roll för jag är ju minst lika trött och slutkörd över att vila och inget händer. Och någon trevlig person är jag inte heller i nuläget så det känns lönlöst att bestämma någon träff med någon.
Har någon en tidsmaskin så säg till då kanske vi kunde resa framåt i tiden tills dagen med stort D är kommen. Eller åtminstonde kolla om dagen för bebis ankomst finns där framme någonstans, så man vet.
Tack alla
Måste bara tacka för era kommentarer. Tycker själv det har kännts helt magiskt idag att jag faktiskt fått må rätt så bra. Hade nästan glömt hur det känns.
Att den gärna får komma den 15:e kan jag dock inte hålla med om, ser hellre att den kommer snarast, gärna senast imorgon. Men hellre den 15:e än o gå över tiden, men innan den 15:e är här kommer jag hoppas och önska. Sen bara för att jag mått bra idag betyder det ju inte att jag kommer känna samma glädje imorgon och väntan är inget skoj, inte idag heller trots att jag mått rätt bra. Känner mig redan besviken över att inget hänt under dagen, jag som varit så stark idag och riktig taggad. Kunde ju till och med blivit så att bebisen fick träffa en glad mamma när den kom ut, nu vet jag ju inte hur dagen imorgon kommer bli. Men jag hoppas jag fortsätter känna mig stark och glad, även om jag hellre ser fram emot att få föda så måste jag ju ta mig igenom dagarna och det blir ju bra mycket lättare om man känner sig någorlunda välmående.
Eftermiddagen har iaf varit lite segare efter det att barnen kom hem då de givetvis måste sprida negativa vibbar med att sura för det inte finns äppelmos eller säga att kvällsmaten är äcklig eller knuffa och bråka med varandra eller nypa sin mamma i armen utan att hon gjort något. Och dessa förbannade läxor som ska hinnas med och det bara är jag som tar ansvar för att de verkligen gör, inte helt lätt när man varit sjuk heller. Och så matlagning så de hinner iväg till brottningen. Ja allt är ju bara vardag och barn är barn, men som höggravid orkar man inte riktigt som vanligt tyvärr. Det var iaf ett kärt återseende och även om de bara varit borta en natt så var saknaden enorm. Älskar dem och hatar att jag inte orkar vara en tillräckligt bra mamma för dem just nu.
Barnen börjar föressten också vara otåliga nu på bebisen. De får frågor i skolan och Alicia blev ledsen idag,, eller var på dåligt humör när hon kom hem. För kommer farmor o hämtar i skolan, ja då tror ju alla att det beror på att mamman är o föder eller precis fått. Stackars lilla gumman. Det är jobbigt för mig, men hur jobbigt är det inte för dem? Tänk om alla bara kunde tänka sig lite för. Ingen kommer missa när jag fått bebis som står oss nära eller som är lärare eller fröken till barnen.
Nej nu kallar ett toalettbesök då bebis är så snäll o rör runt med huvudet på blåsan.
Att den gärna får komma den 15:e kan jag dock inte hålla med om, ser hellre att den kommer snarast, gärna senast imorgon. Men hellre den 15:e än o gå över tiden, men innan den 15:e är här kommer jag hoppas och önska. Sen bara för att jag mått bra idag betyder det ju inte att jag kommer känna samma glädje imorgon och väntan är inget skoj, inte idag heller trots att jag mått rätt bra. Känner mig redan besviken över att inget hänt under dagen, jag som varit så stark idag och riktig taggad. Kunde ju till och med blivit så att bebisen fick träffa en glad mamma när den kom ut, nu vet jag ju inte hur dagen imorgon kommer bli. Men jag hoppas jag fortsätter känna mig stark och glad, även om jag hellre ser fram emot att få föda så måste jag ju ta mig igenom dagarna och det blir ju bra mycket lättare om man känner sig någorlunda välmående.
Eftermiddagen har iaf varit lite segare efter det att barnen kom hem då de givetvis måste sprida negativa vibbar med att sura för det inte finns äppelmos eller säga att kvällsmaten är äcklig eller knuffa och bråka med varandra eller nypa sin mamma i armen utan att hon gjort något. Och dessa förbannade läxor som ska hinnas med och det bara är jag som tar ansvar för att de verkligen gör, inte helt lätt när man varit sjuk heller. Och så matlagning så de hinner iväg till brottningen. Ja allt är ju bara vardag och barn är barn, men som höggravid orkar man inte riktigt som vanligt tyvärr. Det var iaf ett kärt återseende och även om de bara varit borta en natt så var saknaden enorm. Älskar dem och hatar att jag inte orkar vara en tillräckligt bra mamma för dem just nu.
Barnen börjar föressten också vara otåliga nu på bebisen. De får frågor i skolan och Alicia blev ledsen idag,, eller var på dåligt humör när hon kom hem. För kommer farmor o hämtar i skolan, ja då tror ju alla att det beror på att mamman är o föder eller precis fått. Stackars lilla gumman. Det är jobbigt för mig, men hur jobbigt är det inte för dem? Tänk om alla bara kunde tänka sig lite för. Ingen kommer missa när jag fått bebis som står oss nära eller som är lärare eller fröken till barnen.
Nej nu kallar ett toalettbesök då bebis är så snäll o rör runt med huvudet på blåsan.
Redo
Idag har jag hitills inte haft någon feber och det är snart ett helt dygn sen jag intog en panodil. Barnen har varit bortlämnade till svärmor över natten och jag har vilat upp mig riktigt ordentligt. Kan känna av lite halsont emellanåt, men inte hela tiden Febern var iaf en helt vanlig förkylning, men den verkade läka ut fort med all vila. Natten har varit helt himmelsk med god sömn, bara vänt mig några gånger och behövt gå upp o kissa, men har snabbt somnat om igen efter det.
Så med andra ord idag är en perfekt dag att förlossningen startar på. Innan jag blir trött och sliten igen. Har dessvärre inga tecken på att något är på gång så det lär nog dröja lite till. Men man ska ju aldrig säga aldrig så jag hoppas iaf att något ska dra igång.
Den här veckan har vi svärmor hemma, men nästa vecka är de bortresta så därför vore det bäst om bebis ville kika ut denna veckan. Nästa veckan har vi barnvakt också, min mamma, men då hon inte har egen bil så tar det lite längre tid att ta sig hit om det skulle behövas mitt i natten. Men som med allt så kan man inte veta hur det blir och på något vis brukar ju allt ändå lösa sig.
Idag är iaf dagen då det startade med Alicia. Det hann nästan bli nytt dygn när vattnet gick med henne så fram till midnatt har bebis på sig att starta förlossningen. Om inget hänt innan dess så blir detta den längsta graviditeten innan förlossningen startat. Däremot dröjde ju Alicias förlossning 36 timmar till pga. morfinet jag fick när vi kom in som jag blev dålig av så fram till vecka 39+5 alltså på onsdag har bebis på sig att komma ut efter det är det definitivt min längsta graviditet. Och det skulle ju inte förvåna mig om den jobbigaste graviditeten också blev den längsta, bara för att det är jag liksom och jag har sådan otur jämt.
Jaja idag är en bra dag med styrka i kroppen, jag känner mig lugn och harmonisk och jag förväntar mig inte att bebis ska komma ut idag. Solen lyser därute och temperaturen är varm. Om en stund ska jag lägga mig i en solstol och sola, tanka mer energi så jag vid 13.30 sen kan ta hand om mina fina barn och de för en gångs skull kan få en glad och pigg mamma som möter dem.
Ha en skön måndag alla.
Så med andra ord idag är en perfekt dag att förlossningen startar på. Innan jag blir trött och sliten igen. Har dessvärre inga tecken på att något är på gång så det lär nog dröja lite till. Men man ska ju aldrig säga aldrig så jag hoppas iaf att något ska dra igång.
Den här veckan har vi svärmor hemma, men nästa vecka är de bortresta så därför vore det bäst om bebis ville kika ut denna veckan. Nästa veckan har vi barnvakt också, min mamma, men då hon inte har egen bil så tar det lite längre tid att ta sig hit om det skulle behövas mitt i natten. Men som med allt så kan man inte veta hur det blir och på något vis brukar ju allt ändå lösa sig.
Idag är iaf dagen då det startade med Alicia. Det hann nästan bli nytt dygn när vattnet gick med henne så fram till midnatt har bebis på sig att starta förlossningen. Om inget hänt innan dess så blir detta den längsta graviditeten innan förlossningen startat. Däremot dröjde ju Alicias förlossning 36 timmar till pga. morfinet jag fick när vi kom in som jag blev dålig av så fram till vecka 39+5 alltså på onsdag har bebis på sig att komma ut efter det är det definitivt min längsta graviditet. Och det skulle ju inte förvåna mig om den jobbigaste graviditeten också blev den längsta, bara för att det är jag liksom och jag har sådan otur jämt.
Jaja idag är en bra dag med styrka i kroppen, jag känner mig lugn och harmonisk och jag förväntar mig inte att bebis ska komma ut idag. Solen lyser därute och temperaturen är varm. Om en stund ska jag lägga mig i en solstol och sola, tanka mer energi så jag vid 13.30 sen kan ta hand om mina fina barn och de för en gångs skull kan få en glad och pigg mamma som möter dem.
Ha en skön måndag alla.
Kanske fanns det någon mening?
Idag har jag bara vilat, legat i soffan o läst, suttit vid datorn och slösurfat runt. Lite svårt har det varit emellanåt då jag märker hur stor min frånvaro blir i familjen och hos barnen. M hittar inte riktigt sätten att få barnen lugna så de har varit allt annat en lungt i min omgivning under dagen, fram till nu då de åkte iväg hela bunten och lät mig få en tyst stund. Kommer inte träffa dem förren imorgon för de fick sova hos farmor inatt eftersom jag inte vet om jag är frisk imorgon eller inte. Rätt skönt att kunna vila och återhämta sig i lugn o ro.
Jag har ätit panodil var 6:e timma ungefär för det är ungefär den tiden det tar när jag känner att den börjar gå ur kroppen och febern börjar smyga tillbaka. Har dock under dagen inte fått tillbaka febern, men tog ändå panodil nu för en stund sen då jag tyckte det började kännas i kroppen som om den skulle komma tillbaka febern. Få se ikväll hur det känns. När jag är i soffan känner jag mig väldigt pigg och utvilad, men så fort jag är uppe en stund känner jag att orken i benen inte riktigt är som den brukar. Så helt bra är det inte.
Allt ont sägs ju föra något gått med sig iaf och jag tror nog att denna feber fört med sig något gott. Det känns idag inte lika jobbigt att förlossningen inte dragit igång. Jag var inte besviken i morse när jag vaknade. Bara fokuserad på att få bli frisk igen så att jag orkar med en förlossning. Och i och med febern så inser jag också att det faktiskt kommer dröja några dagar till så därför förväntar jag mig inte att förlossningen ska dra igång de närmsta dagarna. Tidigast tisdag förväntar jag mig vara helt återställd och redo igen. Och då får man verkligen hoppas att inte någon mer blivit sjuk framförallt inte Mattias. Vad gör jag om förlossningen startar och han är sjuk? Han får ju inte följa med till förlossningen då och föda själv vill jag inte. Men det får man väl ta då om den situationen skulle uppstå.
En sak till som varit bättre är mina ljumsksmärtor som kommer av att bebis klämmer på någon nerv. Den smärtan biter ju inte alvedonen på och är riktigt hemsk. Men faktiskt är det andra eller tredje dagen idag som den knappt kännts. Har däremot haft molvärk på samma ställe till och från, men med alvedon full dos i kroppen har det lindrats väldigt bra idag med. Skönt att kunna hantera smärtan, så kanske har febern fört med sig något positivt där med.
Så nu riktar vi in oss på en ny vecka lite positivare och även om denna graviditet blir min längsta så vet jag ju att det inte alls är lång tid kvar nu. Uttråkad är jag dock, men på nåt vis ska jag väl få tiden att gå.
Jag har ätit panodil var 6:e timma ungefär för det är ungefär den tiden det tar när jag känner att den börjar gå ur kroppen och febern börjar smyga tillbaka. Har dock under dagen inte fått tillbaka febern, men tog ändå panodil nu för en stund sen då jag tyckte det började kännas i kroppen som om den skulle komma tillbaka febern. Få se ikväll hur det känns. När jag är i soffan känner jag mig väldigt pigg och utvilad, men så fort jag är uppe en stund känner jag att orken i benen inte riktigt är som den brukar. Så helt bra är det inte.
Allt ont sägs ju föra något gått med sig iaf och jag tror nog att denna feber fört med sig något gott. Det känns idag inte lika jobbigt att förlossningen inte dragit igång. Jag var inte besviken i morse när jag vaknade. Bara fokuserad på att få bli frisk igen så att jag orkar med en förlossning. Och i och med febern så inser jag också att det faktiskt kommer dröja några dagar till så därför förväntar jag mig inte att förlossningen ska dra igång de närmsta dagarna. Tidigast tisdag förväntar jag mig vara helt återställd och redo igen. Och då får man verkligen hoppas att inte någon mer blivit sjuk framförallt inte Mattias. Vad gör jag om förlossningen startar och han är sjuk? Han får ju inte följa med till förlossningen då och föda själv vill jag inte. Men det får man väl ta då om den situationen skulle uppstå.
En sak till som varit bättre är mina ljumsksmärtor som kommer av att bebis klämmer på någon nerv. Den smärtan biter ju inte alvedonen på och är riktigt hemsk. Men faktiskt är det andra eller tredje dagen idag som den knappt kännts. Har däremot haft molvärk på samma ställe till och från, men med alvedon full dos i kroppen har det lindrats väldigt bra idag med. Skönt att kunna hantera smärtan, så kanske har febern fört med sig något positivt där med.
Så nu riktar vi in oss på en ny vecka lite positivare och även om denna graviditet blir min längsta så vet jag ju att det inte alls är lång tid kvar nu. Uttråkad är jag dock, men på nåt vis ska jag väl få tiden att gå.
Feber
Har fått feber 38.9 hade jag innan alvedon intogs. Känns som om jag har världens otur och nu lär ju förlossningen dröja ännu mer tills kroppen är frisk :-(
Hoppas inte det är influensan bara, men visar inga sådana symtom, känner mig mest matt, annars rätt okej, trots febern. Smärtan i magen är iaf rätt okej. Hoppas bebis inte tar skada bara, har aldrig haft feber o varit gravid förut. Hoppas ingen annan heller blir sjuk.
Hoppas inte det är influensan bara, men visar inga sådana symtom, känner mig mest matt, annars rätt okej, trots febern. Smärtan i magen är iaf rätt okej. Hoppas bebis inte tar skada bara, har aldrig haft feber o varit gravid förut. Hoppas ingen annan heller blir sjuk.
Magbilder
Sprickfärdig mage...
Vecka 40
Ny vecka och förhoppningsvis den sista, men just nu känns det som att jag går över tiden. Har inga förhoppningar alls längre att något kommer dra igång och tror min kropp har slutat att fungera. Hur jag ska överleva en hel vecka till har jag svårt att se, men jag får ta en dag i taget, avvakta helgen och så får vi se på söndag om jag ska ringa förlossningen och åtminstonde få en kontroll på måndagen, kanske kan det få en att orka lite till?
Siffrorna ser iaf ut enligt nedan och av hela mitt hjärta skulle jag önska att det bara var max de där 6 dagarna kvar, inte en dag längre, men känslan säger att den här bebisen vill stanna där inne länge till. Inga tecken alls på att vilja komma ut och det bökar och är fullrulle fortfarande så den trivs nog rätt bra där inne.
Siffrorna ser iaf ut enligt nedan och av hela mitt hjärta skulle jag önska att det bara var max de där 6 dagarna kvar, inte en dag längre, men känslan säger att den här bebisen vill stanna där inne länge till. Inga tecken alls på att vilja komma ut och det bökar och är fullrulle fortfarande så den trivs nog rätt bra där inne.
Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 0 fulla dagar (v39+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Tors 15 mar 2012
Du har 6 dagar kvar till beräknad förlossning.
Du har gått 39 fulla veckor och 0 fulla dagar (v39+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Tors 15 mar 2012
Du har 6 dagar kvar till beräknad förlossning.
Denna väntan
Vad segt det är att vänta. Visst att de sista veckorna är sega, men denna gång har det varit extra segt. Förmodligen för att jag inte fått må bra. Smärtorna jag har tar död på orken och glädjen. Ensamheten jag känner om dagarna späder på det hela samtidigt som jag har noll ork att orka vända mitt tillstånd. Jag är inte heller den som ber om hjälp. Jag skulle behöva kramar, närhet och extra uppmärksamhet, någon som avlastar mig och som hjälper mig att glömma min tillvaro bara för en stund. När jag gråter som mest kommer barnen och kramar mig, det värmer. Önskar bara det kunde vara fler.....
Idag känns det extra tufft också då barnen är lediga från förskola och skola. Och jag orkar verkligen inte skjutsa runt, ha massor av kompisar till dem här eller göra allt för stora aktiviteter. Har lovat A att baka en rulltårta så det ska vi göra snart. N spelar data och L är hos en kompis som han själv kunde gå till. Hade hoppats att M kunde vara hemma idag och stötta, men tyvärr fick han ingen semester, inte hela dagen iaf och jag känner att han likaväl kan jobba hela dagen då istället för att ha en halv semesterdag, då är ju redan morgonbetyr, lunch och allt ordnat när han kommer hem iaf. Han tänkte att kanske hans mamma kunde hjälpa mig så han nämnde detta för henne och visst det är bara att jag ringer, men som sagt jag är inte den som ber om hjälp så nej, känns bara fånigt att ringa för att jag inte klarar av att ta hand om mina barn. Kanske är det konstigt att jag tänker så, men det är svårt för mig att be om hjälp, ser hellre att hjälpen erbjuds självmant. Är besviken på att M inte kunde lösa dagen och vara en hjälp, besviken på att han verkligen inte förstår situationen och hur det är.
Besviken är jag också varje kväll när jag ska sova. Besviken för att inget hänt under dagen. Och varje morgon är samma visa besviken för att inget startat under natten. I nuläget känns det som om jag kommer få gå här o vanka ett bra tag till. Man läser om alla andra som får i vecka 39 och jag önskar jag med fick ha den turen. Men imorgon går jag in i vecka 40 och på söndag är dagen då båda mina grabbar valde att komma ut. I så fall ska det starta på lördag och ta sig över midnatt, men jag tror tyvärr inte det blir så. Och en till vecka i detta eviga väntade vill jag inte vara med om. Vill bara bli normal igen i kroppen, ha min älskade bebis här och bli en bra mamma och hustru till min övriga familj. Vill få skratta och le, känna glädje av allt det underbara som faktiskt finns i mitt liv. Jag saknar mig själv och vill hitta tillbaka igen. Vill inte vara denna sura, irriterade, trötta, energilösa och ständigt gråtande människa.
Idag känns det extra tufft också då barnen är lediga från förskola och skola. Och jag orkar verkligen inte skjutsa runt, ha massor av kompisar till dem här eller göra allt för stora aktiviteter. Har lovat A att baka en rulltårta så det ska vi göra snart. N spelar data och L är hos en kompis som han själv kunde gå till. Hade hoppats att M kunde vara hemma idag och stötta, men tyvärr fick han ingen semester, inte hela dagen iaf och jag känner att han likaväl kan jobba hela dagen då istället för att ha en halv semesterdag, då är ju redan morgonbetyr, lunch och allt ordnat när han kommer hem iaf. Han tänkte att kanske hans mamma kunde hjälpa mig så han nämnde detta för henne och visst det är bara att jag ringer, men som sagt jag är inte den som ber om hjälp så nej, känns bara fånigt att ringa för att jag inte klarar av att ta hand om mina barn. Kanske är det konstigt att jag tänker så, men det är svårt för mig att be om hjälp, ser hellre att hjälpen erbjuds självmant. Är besviken på att M inte kunde lösa dagen och vara en hjälp, besviken på att han verkligen inte förstår situationen och hur det är.
Besviken är jag också varje kväll när jag ska sova. Besviken för att inget hänt under dagen. Och varje morgon är samma visa besviken för att inget startat under natten. I nuläget känns det som om jag kommer få gå här o vanka ett bra tag till. Man läser om alla andra som får i vecka 39 och jag önskar jag med fick ha den turen. Men imorgon går jag in i vecka 40 och på söndag är dagen då båda mina grabbar valde att komma ut. I så fall ska det starta på lördag och ta sig över midnatt, men jag tror tyvärr inte det blir så. Och en till vecka i detta eviga väntade vill jag inte vara med om. Vill bara bli normal igen i kroppen, ha min älskade bebis här och bli en bra mamma och hustru till min övriga familj. Vill få skratta och le, känna glädje av allt det underbara som faktiskt finns i mitt liv. Jag saknar mig själv och vill hitta tillbaka igen. Vill inte vara denna sura, irriterade, trötta, energilösa och ständigt gråtande människa.
BMbesök
Igår var jag hos BM. Har mått bättre rent allmänt sedan förra besöket, vilket är bra, men istället har jag ju fått de fruktansvärda smärtorna. Mestadels på kvällen, men vissa dagar är också jobbiga. Iaf så var alla värden bra och bebis ligger helt rätt och har fixerat sig, fick kika med UL så det verkligen var huvudet nedåt då bebis hickat högre upp några gånger så var jag orolig att den vänt sig.
Smärtorna trodde BM utifrån beskrivningen beror på att bebis trycker på en nerv, smärtan i ljumsken, samtidigt som jag har förvärkar, den molande värken fram i magen. Har även foglossning som kommer i vissa rörelser. Så tre olika orsaker och tre olika smärtvarianter = outhärdligt. Bltr hade iaf gått ner så jag tror jag var utmattad efter sportlovsveckan vilket BM också trodde.
Siffrorna såg ut så här:
Vecka: 38+3 (37+4)
Urin: spår (neg)
Blodtryck: 130/80 (140/95-100)
SF-mått: 36 cm (35cm)
Fosterläge: H (H)
F (Ru-F)
Hjärtljud: 152 (144)
Igår trodde jag för en sekund att något var på gång. Fick värk som vanligt, fast denna gång satt det högt i magen samtidigt som det molde lite nedtill. Ljumsken kändes det lite i, men mildare en vad det brukar. Hade svårt att hantera den nya smärtan som kändes som hela magsäcken höll på o gå i tusen bitar. Tog till slut två panodil och la mig i soffan. Då började det mola ännu mer intensivt och magen var precis stenhård. Det kom i intervaller, men väldigt tätt. Jag började känna igen det jag kände för precis så började Noels värkar när det var på riktigt. Men när panodilen börjat verka efter en halvtimma gav det sig så det var bara förvärkar jag hade. En liten gnista av hopp tändes, men släcktes lika snabbt igen. Så besviken blev jag.
Idag har jag gått o kännt efter och jag har lite mer SD en vanligt, men ingen molvärk och ingen känsla om att det ska starta. Det sas att nummer tre var en luring, men jag tycker nummer fyra luras ännu mer. Är så trött på o jämt bli besviken. Känns som jag kommer missa när det är på riktigt bara för att jag inte kommer tro på det då. Men, men bara ge det till tåls lite till.
När veckan är slut börjar min övertid då de andra satt igång tidigare. Måndag kanske jag ska räkna med också för då startade det ju första gången, men efter det är det övertid. Dessutom blev jag ju flyttad en hel vecka tillbaka så igentligen är jag i vecka 39+4 idag om man ser till senaste mens, det borde ju därför komma denna veckan kan man tycka.
Vill även rikta ett stort tack till er som visat erat stöd. Ni är guldvärda bara så ni vet <3
Smärtorna trodde BM utifrån beskrivningen beror på att bebis trycker på en nerv, smärtan i ljumsken, samtidigt som jag har förvärkar, den molande värken fram i magen. Har även foglossning som kommer i vissa rörelser. Så tre olika orsaker och tre olika smärtvarianter = outhärdligt. Bltr hade iaf gått ner så jag tror jag var utmattad efter sportlovsveckan vilket BM också trodde.
Siffrorna såg ut så här:
Vecka: 38+3 (37+4)
Urin: spår (neg)
Blodtryck: 130/80 (140/95-100)
SF-mått: 36 cm (35cm)
Fosterläge: H (H)
F (Ru-F)
Hjärtljud: 152 (144)
Igår trodde jag för en sekund att något var på gång. Fick värk som vanligt, fast denna gång satt det högt i magen samtidigt som det molde lite nedtill. Ljumsken kändes det lite i, men mildare en vad det brukar. Hade svårt att hantera den nya smärtan som kändes som hela magsäcken höll på o gå i tusen bitar. Tog till slut två panodil och la mig i soffan. Då började det mola ännu mer intensivt och magen var precis stenhård. Det kom i intervaller, men väldigt tätt. Jag började känna igen det jag kände för precis så började Noels värkar när det var på riktigt. Men när panodilen börjat verka efter en halvtimma gav det sig så det var bara förvärkar jag hade. En liten gnista av hopp tändes, men släcktes lika snabbt igen. Så besviken blev jag.
Idag har jag gått o kännt efter och jag har lite mer SD en vanligt, men ingen molvärk och ingen känsla om att det ska starta. Det sas att nummer tre var en luring, men jag tycker nummer fyra luras ännu mer. Är så trött på o jämt bli besviken. Känns som jag kommer missa när det är på riktigt bara för att jag inte kommer tro på det då. Men, men bara ge det till tåls lite till.
När veckan är slut börjar min övertid då de andra satt igång tidigare. Måndag kanske jag ska räkna med också för då startade det ju första gången, men efter det är det övertid. Dessutom blev jag ju flyttad en hel vecka tillbaka så igentligen är jag i vecka 39+4 idag om man ser till senaste mens, det borde ju därför komma denna veckan kan man tycka.
Vill även rikta ett stort tack till er som visat erat stöd. Ni är guldvärda bara så ni vet <3
Låser bloggen
Det känns som om det är många okända som kikar in i bloggen och ALDRIG lämnar någon kommentar. Har alltid en hög besöksfrekvens, men bara ett fåtal kommentarer. Jag skriver mycket privat och lägger även ut bilder som känns som om jag inte vill att massor av okända ska smyga runt o kika på. Väljer därför att låsa denna bloggen.
Så vill ni ha lösenord o fortsätta följa är ni välkomna att skriva en kommentar med mailadress eller om ni finns på FB så kan jag skicka därigenom, går även bra att skriva kommentarer därigenom. Låser bloggen imorgon 6/3.
Så vill ni ha lösenord o fortsätta följa är ni välkomna att skriva en kommentar med mailadress eller om ni finns på FB så kan jag skicka därigenom, går även bra att skriva kommentarer därigenom. Låser bloggen imorgon 6/3.
Gråter
Allt är så fruktansvärt jobbigt att jag inte orkar mer................
Vill ha saker att göra, men orken räcker inte till eller så begränsas jag av att jag inte kan röra mig ordentligt. Förmiddagarna fungerar bäst då har jag som minst ont och som mest ork. Idag tänkte jag mig en tur utanför huset till IKEA, men ödet tänkte annorlunda. Jag kan ju givetvis åka själv, men det är inte lika roligt som o ha sällskap av någon. Att vi inte kan åka alla beror på att döttra blev magsjuk inatt eller sent igår kväll. en rejäl omgång la hon i hela sängen. Jätte roligt :-(. Vi har sanerat hela huset med klor, ätit vitpepparkorn och isolerat in oss i huset. Det har inte kommit något mer och hon har ätit så jag hoppas det är över för hennes del nu och jag hoppas innerligt ingen blivit smittad. Och i o med detta vet jag att det inte lär dra igång någon förlossning heller, kroppen är ju bra smart :-(
Igår kväll hade jag också fruktansvärt ont, har ju som tidigare nämnt ont i ljumsken och igår var det outhärdligt. Började på dagen redan, men trappades upp fram mot kvällen. Även en smärta i hela nedre buken. Så fruktansvärt ont. Dessutom har jag haft problem med avföringen så jag tog ett microlax då jag tänkte att smärtan kanske blev värre av att magen var hård. Men något i microlaxet tål jag tydligen inte för i samband med det fick jag en liten blödning (rosa tunnt) i underlivet och det sved och gjorde ont. Fick likadant tidigt i grav när jag tog ett sådant. Ringde förlossningen, men det var ingen fara så länge bebis rör sig, jag inte har sammandragningar eller blöder mer. Och det slutade ju helt och bebis levde mer eller mindre rövare i magen. Smärtan sa de inte så mycket om. Idag är allt som vanligt igen och magen är igång igen. En så länge ingen smärta så det känns rätt okej förutom psykiska måendet. Men till kvällen kommer förmodligen smärtan igen som den brukar göra.
Vet inte hur jag ska klara veckan som kommer. Att må så här och vara själv med barnen är inte lätt. Imorgon gör vi så att Mattias Vabbar då jag också ska till BM, men sen då om någon mer blir sjuk??? Dessutom har barnen lov torsdag och fredag och jag vet inte hur jag ska orka två dagar till med att ta hand om barnen. Kanske kan Mattias ta semester, men det vet vi inte om det går. Det blir iaf en stor ekonomiskt förlust om han ska vara hemma fler en de där 10 pappadagarna sen och det är ju redan knapert då jag bara har föräldrapenning nu. Dessutom känner man sig själv så värdelös som inte orkar ta hand om sina egna barn, hemmet och bara är sur och grinar hela tiden.
Men jag har ju bara mig själv o skylla, var ju jag som ville ha ett barn till, trodde dock inte det skulle bli så här jobbigt då det inte varit så med de andra. Och jag vet att det inte är så långt kvar nu, men varje dag känns som en evighet. Hade jag bara vetat att jag inte kommer gå över tiden eller ha ett senast datum då jag kommer föda så hade allt kännts lättare. Nu svävar man bara i ovisshet. Och vart ska jag hitta styrkan och kraften att orka mig igenom det här? Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att jag inte vill må så här.
Vecka 39
Då går vi in i ny vecka igen. Börjar kännas rätt tjatigt nu. Vill bara ha bebis hos mig. Men 13 dagar kvar till BF, 9 dagar om bebis kommer samma tidpunkt som de två senaste och 12 dagar om den kommer som Alicia. Allt startade dock dagen innan de är födda utan Alicia som startade 2 dygn innan så tills dess blir det ju i så fall lite närmre ändå. Men just nu känns det inte som om bebis alls vill komma ut och som om tiden fram tills jag faktiskt är beräknad kommer bli ännu längre. Vill verkligen inte gå över tiden.
Alla känningar från förra helgen och de efterkommande dagarna med den konstiga känslan i magen är borta. Igår var jag dock nära att ringa förlossningen för att få komma in och få någon starkare smärtlindring. Bebis har ju en rätt snäll hobby i magen på mig och vad jag tror lägga sig mot någon nerv. Detta har pågått sedan vecka 20 någonting, men nu när det är trängre och bebis är större gör det riktigt ont, värre en värkarna. Det sitter strax ovanför ljumsken och ibland har jag ont på båda sidorna. Igår gjorde det ont även i snippan. Jag bara grät och kände att jag inte orkade mer, men efter två panodil så gav det med sig efter någon timma. Bara lite foglossning som satt kvar, men det fick jag stå ut med, den är ju mer rörelserelaterad. Obehagligt var det iaf och ett tag funderade jag på om det var symtom på en urinvägsinfektion. Vet inte om man kan få så då? Men eftersom det försvann borde det ju inte varit någon infektion? Jaja fortsätter det får jag ringa och rådfråga förlossningen vad jag ska göra, står inte ut två veckor till med sådan smärta.
Jag hoppas iaf att bebis vill kika ut snart så jag kan få bli lite normal igen, ja så normal jag brukar vara ;-) Jag vet att det är nära nu och jag vet att jag inte kan göra något så bebis ska komma, utan att den kommer när den är redo, men det är riktigt segt o vänta. Finns massor inplanerat i slutet av mars också och det känns riktigt ruttet o eventuellt inte kunna vara med på det för jag att jag känner att bebis kanske kommer vara för liten då. Vill ju ha en riktigt lugn och mysig period i början och bara få landa i vår nya tillvaro, tror vi behöver det efter hur graviditeten varit. Men man får väl se hur allt blir. Trött är jag iaf på tillståndet. Alla krämpor tar kål på mig, jag är absolut ingen rolig mamma eller fru att vara med. Orkar bara en liten stund varje dag sen skulle jag behöva sova resten, detta trots att jag sover rätt okej nattetid, visst jag vaknar flera gånger, men upplever det som att jag sover bra däremellan iaf.
Dagens siffror ser iaf ut så här:
Du är i vecka 39.
Du har gått 38 fulla veckor och 0 fulla dagar (v38+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Tors 15 mar 2012
Du har 13 dagar kvar till beräknad förlossning.
Hoppas det är betydligt mindre dagar kvar. Jag ber högre makter om lite hjälp, sätt igång förlossningen nu, hjälp bebisen o känna sig redo för alla utanför är redo. Vräkningen lämnades in redan förra helgen, men den vill inte riktigt ta tills sig det.
Alla känningar från förra helgen och de efterkommande dagarna med den konstiga känslan i magen är borta. Igår var jag dock nära att ringa förlossningen för att få komma in och få någon starkare smärtlindring. Bebis har ju en rätt snäll hobby i magen på mig och vad jag tror lägga sig mot någon nerv. Detta har pågått sedan vecka 20 någonting, men nu när det är trängre och bebis är större gör det riktigt ont, värre en värkarna. Det sitter strax ovanför ljumsken och ibland har jag ont på båda sidorna. Igår gjorde det ont även i snippan. Jag bara grät och kände att jag inte orkade mer, men efter två panodil så gav det med sig efter någon timma. Bara lite foglossning som satt kvar, men det fick jag stå ut med, den är ju mer rörelserelaterad. Obehagligt var det iaf och ett tag funderade jag på om det var symtom på en urinvägsinfektion. Vet inte om man kan få så då? Men eftersom det försvann borde det ju inte varit någon infektion? Jaja fortsätter det får jag ringa och rådfråga förlossningen vad jag ska göra, står inte ut två veckor till med sådan smärta.
Jag hoppas iaf att bebis vill kika ut snart så jag kan få bli lite normal igen, ja så normal jag brukar vara ;-) Jag vet att det är nära nu och jag vet att jag inte kan göra något så bebis ska komma, utan att den kommer när den är redo, men det är riktigt segt o vänta. Finns massor inplanerat i slutet av mars också och det känns riktigt ruttet o eventuellt inte kunna vara med på det för jag att jag känner att bebis kanske kommer vara för liten då. Vill ju ha en riktigt lugn och mysig period i början och bara få landa i vår nya tillvaro, tror vi behöver det efter hur graviditeten varit. Men man får väl se hur allt blir. Trött är jag iaf på tillståndet. Alla krämpor tar kål på mig, jag är absolut ingen rolig mamma eller fru att vara med. Orkar bara en liten stund varje dag sen skulle jag behöva sova resten, detta trots att jag sover rätt okej nattetid, visst jag vaknar flera gånger, men upplever det som att jag sover bra däremellan iaf.
Dagens siffror ser iaf ut så här:
Du är i vecka 39.
Du har gått 38 fulla veckor och 0 fulla dagar (v38+0).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Tors 15 mar 2012
Du har 13 dagar kvar till beräknad förlossning.
Hoppas det är betydligt mindre dagar kvar. Jag ber högre makter om lite hjälp, sätt igång förlossningen nu, hjälp bebisen o känna sig redo för alla utanför är redo. Vräkningen lämnades in redan förra helgen, men den vill inte riktigt ta tills sig det.
Svar på förgående inlägg.
Först vill jag bara säga tack till Lina och Elin som kommenterade mitt förra inlägg. Trist att inte fler behaga lämna en kommentar, varit betydligt flera som kikat in. Elin gissade iaf helt rätt, bra gjort :-D
Rätta svaret är alltså att bilden med blåa kläder byxa och långärmad (svarta trosor och blå långärmad på nedersta bilden) är från Noels graviditet, alltså en pojkmage. Bilden med vita trosor och svart Bh är Alicia, en flickmage. Bilden med blåa trosor och blått linne är från Liams graviditet, en pojkmage.
Själv tycker jag inte någon av magarna är lika framifrån. Men att rundheten finns i både Alicias mage och denna gång så ska man tro skrocken så är det en tjej i magen nu. Skillnaden är dock väldigt liten. Tycker iaf det ska bli lite spännande o se sista resultatet och om man kan ta dö på myten eller inte ;-)
Rätta svaret är alltså att bilden med blåa kläder byxa och långärmad (svarta trosor och blå långärmad på nedersta bilden) är från Noels graviditet, alltså en pojkmage. Bilden med vita trosor och svart Bh är Alicia, en flickmage. Bilden med blåa trosor och blått linne är från Liams graviditet, en pojkmage.
Själv tycker jag inte någon av magarna är lika framifrån. Men att rundheten finns i både Alicias mage och denna gång så ska man tro skrocken så är det en tjej i magen nu. Skillnaden är dock väldigt liten. Tycker iaf det ska bli lite spännande o se sista resultatet och om man kan ta dö på myten eller inte ;-)
