Stark?
Iaf hela dagen idag har jag bara gråtit, gråtit och gråtit. Tappen är så omogen den kan bli, den där läkaren kan inte sagt rätt om att den är mjuk. Och jag orkar inte mer. Hur kan det vara normalt att må så här? Jag har inga krafter kvar, hur ska jag någonsin orka ta hand om en nyfödd? Ligger bara o tittar i taket, sover en stund och hoppas jag slipper vakna igen. Får tvinga mig upp emellan för ge barnen mat och lämna/hämta barn i skola/dagis. Orkar inte ta hand om dem mer en så, stackars mina barn, jag hoppas inte de skadas.
Jag ser varken fram emot att få bli mamma igen och träffa mitt barn än mindre till förlossnigen. Vill bara få sluta leva så all denna smärta försvinner. Och jag orkar inte prata om hur jag mår, kan inte säga de där tankarna. Men jag kan skriva här och blotta mig lite även om jag inte borde det. Och jag orkar inte kämpa för att vända det hela heller. Jag ångrar så att jag ville ha ett fjärde barn. Jag var så lycklig innan allt detta. Vi hade det bra. Och så blev allt så här, så fel :-( Och tänk om det där som inte får hända händer. Då har jag genomlidit allt utan att få något för det.
Om 10 dagar till finns förhoppningsvis ett slut, men 10 dagar är för mig lång tid. Hur jag ska klara dessa dagar vet jag inte, inte kan jag fortsätta gråta iaf och sova bort dagarna. Och inte heller kan jag hitta på särskilt mycket för det orkar jag inte. Och kraften att ta hand om en bebis, den vet jag inte vart den ska komma ifrån, för den är redan slut. Inget blev bra av det här, men sjukvården vill inte hjälpa mig för jag orkar inte kämpa, tjata eller tala om att de måste hjälpa mig.
Helt sjukt att de inte kan hjälpa dig! Vet att inget jag skriver nu gör det lättare för dig, men du finns i mina tankar varje dag iaf.
Miljoner kramar till dig!!!!!!!!!
Men kära, kära du! Jag om något vet ju hur det är att må som du gör just nu och jag vill så gärna hjälpa dig. Men även om man varit på den sidan själv så är det väldigt svårt. Jag vet ju att du vet att du borde försöka öppna dig att prata med någon (och mest troligt någon professionell), men det är ju bara du som kan ta det beslutet och det är ditt val. Jag lider med dig och tänker så mycket på dig varje dag. Jag är ju överlycklig att jag själv äntligen får känna genuin lycka över ett nytt barn och jag vill ju inte att du skall hamna i det omvända. Så lova att du i alla fall försöker ta itu med det när bebis är ute. För din egen skull och för dina barns skull. Skuldkänslorna är det värstaman kan gå och dras med och även om du nu inte orkar vara den mamma du vill vara så klarar barnen mer än vad man tror och har större förståelse än vad vi kan ana. Mina barn är ju hyfsat normala trots allt ;-).
Kram, kram, kram vännen. Jag önskar att jag kunde göra det i alla fall lite lättare för dig och ta de här tuffa övertidsdagarna för dig. Älskar dig "lilla syster"! Kram igen och igen!
Läste precis alla grattis på facebook så då får jag passa på att gratta här också! Nu är detta ett avslutat kapitel! Nu kan du gå vidare med din underbara familj och inte behöva blicka tillbaka. Du har vart stark och jag visste att du skulle klara detta hur mörkt det ändå sett ut. Så grattis igen och kul att höra att det blev en liten flicka! Hoppas man får se bild på det lilla miraklet snart! kram
Såg på fb att det äntligen kommit en liten tjej :-) ett jätte stort grattis! Nu kan ni äntligen mysa o bara njuta. Kram
