minfyra

Vad segt det är att vänta. Visst att de sista veckorna är sega, men denna gång har det varit extra segt. Förmodligen för att jag inte fått må bra. Smärtorna jag har tar död på orken och glädjen. Ensamheten jag känner om dagarna späder på det hela samtidigt som jag har noll ork att orka vända mitt tillstånd. Jag är inte heller den som ber om hjälp. Jag skulle behöva kramar, närhet och extra uppmärksamhet, någon som avlastar mig och som hjälper mig att glömma min tillvaro bara för en stund. När jag gråter som mest kommer barnen och kramar mig, det värmer. Önskar bara det kunde vara fler..... 

Idag känns det extra tufft också då barnen är lediga från förskola och skola. Och jag orkar verkligen inte skjutsa runt, ha massor av kompisar till dem här eller göra allt för stora aktiviteter. Har lovat A att baka en rulltårta så det ska vi göra snart. N spelar data och L är hos en kompis som han själv kunde gå till. Hade hoppats att M kunde vara hemma idag och stötta, men tyvärr fick han ingen semester, inte hela dagen iaf och jag känner att han likaväl kan jobba hela dagen då istället för att ha en halv semesterdag, då är ju redan morgonbetyr, lunch och allt ordnat när han kommer hem iaf. Han tänkte att kanske hans mamma kunde hjälpa mig så han nämnde detta för henne och visst det är bara att jag ringer, men som sagt jag är inte den som ber om hjälp så nej, känns bara fånigt att ringa för att jag inte klarar av att ta hand om mina barn. Kanske är det konstigt att jag tänker så, men det är svårt för mig att be om hjälp, ser hellre att hjälpen erbjuds självmant. Är besviken på att M inte kunde lösa dagen och vara en hjälp, besviken på att han verkligen inte förstår situationen och hur det är.

Besviken är jag också varje kväll när jag ska sova. Besviken för att inget hänt under dagen. Och varje morgon är samma visa besviken för att inget startat under natten. I nuläget känns det som om jag kommer få gå här o vanka ett bra tag till. Man läser om alla andra som får i vecka 39 och jag önskar jag med fick ha den turen. Men imorgon går jag in i vecka 40 och på söndag är dagen då båda mina grabbar valde att komma ut. I så fall ska det starta på lördag och ta sig över midnatt, men jag tror tyvärr inte det blir så. Och en till vecka i detta eviga väntade vill jag inte vara med om. Vill bara bli normal igen i kroppen, ha min älskade bebis här och bli en bra mamma och hustru till min övriga familj. Vill få skratta och le, känna glädje av allt det underbara som faktiskt finns i mitt liv. Jag saknar mig själv och vill hitta tillbaka igen. Vill inte vara denna sura, irriterade, trötta, energilösa och ständigt gråtande människa.