minfyra

Så kom då denna dagen då de sa att bebis skulle komma. Det heter beräknad födelse, men jag har mer sätt det som ett bäst före datum. Inte en enda känning i sikte som talar om att det är nära för bebis att föda. Och efter dagens bessök på sjukhuset förstår jag att det lär dröja ett tag till. Att jag sen har en förkylning i kroppen lär väl inte påskynda det hela heller. Känner mig bara så matt, besviken, nedstämd, har ont och jag vet inte hur jag ska orka. Visst det är max två veckor kvar och på ett helt liv är det inte så stor tidsaspekt, men varje dag känns som en vecka och när man inte mår bra är det svårt att orka.

Var iaf hos BM idag. Bebis växer fortfarande då SFmått ökat, undertrycket något högre 130/90-95, men annars var alla värden som tidigare. Önskade få en hinnsvepning, men då BM ville jag skulle till förlossningen för kontroll av hur bebis mår då den varit lite lugnare igår och under natten samt för diskution med läkare om igångsättning då jag mår så dåligt psykiskt och berättade det för BM så sa hon att de gör en kontroll där uppe då och lika bra kan göra hinnsvepningen där då. 

Sagt o gjort upp till förlossningen. Där visade det sig att det endast var kontroll för att se att bebisen mådde bra. När jag frågade om en hinnsvepning fick jag först höra att de gjorde det först i vecka 41+0. När jag sa att man skulle prata om igångsättning pga. hur jag mår så var det inte heller aktuellt för det är jobbigt mot slutet, det är normalt. Spelar ingen roll om jag har dumma tankar och är rädd för hur jag ska klara dagarna utan att göra något dumt. Jag började gråta, hatar när jag inte kan hålla inne med tårarna när jag är iväg sådär. Men jag blev väldigt besviken då BM sa att hon kunde göra en hinnsvepning och så blev det inte där nere då jag skulle upp dit. Då sa läkaren att visst kan hon kika om det går att göra en hinnsvepning, men det är inte alls säkert att det går. Kändes som om hon redan bestämt sig för att inte göra någon hinnsvepning innan, men gjorde en undersökning för att göra mig nöjd. Om så var fallet får jag aldrig veta, men någon hinnsvepning visade sig iaf inte vara möjlig. Hon nådde inte livmodertappen. Det var min sista förhoppning om att få igång det hela utan igångsättning.

Hon sa att för att kunna göra en hinnsvepning måste bebisen "hålla emot", men huvudet åkte upp när hon petade fingret mot hinnorna och då nådde hon inte. Med andra ord ligger bebis fortfarande för högt även om den är fixerad och även om jag känner hur ont det gör så fort jag rör på mig. Jag frågade om tappen var mogen nåt och då sa hon att den var mjuk o mogen. Lite värkar skulle få bebis att komma ner lite, men några värkar det har jag ju inte :-( Så jag blev hemskickad för o invänta att det startar spontant. Läkaren var iaf jätte trevlig och snäll och försökte trösta mig, men något bättre känns det inte alls.

Bebisen mådde iaf bra det är det positiva i allt. CTGkurvan var exemplarisk och fick dessutom göra ett litet UL som visar på fint med fostervatten och att bebis rör sig normalt, hade till och med druckit fostervatten då magsäcken var full. Jag tyckte mest det såg ut som en jätte bebis, tyckte den fyllde ut det mesta på skärmen, några enstaka fickor bara med fostervatten. Men sådant kunde man inte se bara så där sa läkaren. Jaja är inställd på en jätte bebis iaf eftersom den stannar kvar där inne längre en de andra och Noel var ju rätt stor när han föddes.

Så nu är det bara o vänta och se när värkar startar. Försöka stå ut och genomlida varje dag. Höra allas frågor, se barnen lika besvikna varje dag inget hänt och själv vara minst lika besviken. Jag hoppas jag kan hantera ångesten utan att göra något dumt. Och jag hoppas att bebisen inte väljer att komma ut på svärmors födelsedag eller dagarna innan eller efter. Och skulle bebis ha hunnit komma innan nästa lördag kommer jag inte kunna medverka då på 65årskalaset som är då, bebis kommer vara allt för liten för att dra iväg till så mycket folk. Jag får hoppas jag kan medverka på bästa vänninans sons dop 1 april iaf, men dröjer det så länge på sig som två veckor till kommer jag inte åka iväg då heller någonstans utan då får make och barn bara gå dit. Känns så himla trist allt det här. Varför måste bebis välja att stanna där inne? Varför måste alla jäkla födelsedagar hopa sig i samma klunga. Vi känner ingen som fyller i slutet av februari eller början av mars så det hade ju varit ypperligt att komma då. Nej istället måste man dröja i magen så man fyller samtidigt som någon annan. Envisa bebis.

Jaja livet är piss just nu och jag kan inte göra ett skit åt det för jag får ingen hjälp. Och jag vet inte hur jag ska klara av varje dag som kommer själv heller. Ska försöka ha aktiviteter i helgen när M är hemma, men vet inte hur veckorna ska gå, men det löser sig väl på nåt vis. Nu ska jag iaf ringa mamma och förbereda henne på att hon är vår jour för barnvakt i nästa vecka för det känns inte som om det kommer komma någon bebis denna veckan iaf.