minfyra

Oron blev för stor idag så jag ringde till KK. Visste inte om de ville ta emot mig för en koll, men kände att jag ringer ändå så kanske de åtminstonde kan lugna mig.......

....Mina symtom är helt borta. Ingen molvärk på hela dagen igår, inte idag heller. Inget illamående idag, det är som bortblåst. Och tröttheten beror nog snarare på min oro än hormonerna. Dessutom har jag haft en ytterst liten, lätt rosaaktig flytning när jag torkat mig, dvs inget i trosan, men lite på pappret från torsdag till söndag. Idag och igår är det dock borta. Och eftersom jag hade liknande med första sonen i samma vecka ville jag inte oroa mig för det utan har försökt ignonerat det, men mitt psyke vill inte riktigt som jag vill. Jag har senaste veckan låtit maken få ta det största ansvaret, orkar inte med något en mig själv. Är det så att man blir mer orolig för varje barn? Men denna gång känner jag verkligen inte igen mig, det känns så annorlunda allt. tycker molvärken kännts annorlunda och i helgen värre så de gjort riktigt ont, har haft stickningar/ilningar ifrån underlivet och mycket fler symtom en med de andra. Jag försöker ju njuta för det är sista gången, men samtidigt blir jag så orolig. Jag känner inte igen mig själv alls längre. Jag borde veta bättre.

Iaf fick jag prata med en gullig ssk på KK. Hon sa att det troligtvis bara är slemhinnorna som är känsliga och att allt säkert är väl och hon har förhoppningsvis rätt. Flytningarna kommer också när jag rör mig mer, tar en promenad eller tar i och lyfter och det har jag försökt undvika troligen därför de slutat också. Men eftersom jag var så orolig så tyckte hon att det kanske ändå inte hjälpte att bara höra att det kan vara så här och allt är normalt ändå utan det var lika bra att jag fick komma in för en kontroll. Så hon bokade in mig imorgon för en kontroll. Vet inte riktigt vad de gör om det bara blir en gynundersökning eller om de gör ett VUL också. Men det känns iaf skönt att de kollar upp mig oavsett vad de gör för undersökning. Så nu är det bara att stå ut till imorgon och jag hoppas, hoppas att de ger mig goda besked och faktiskt bevisar att det lever något i magen.

Jag går som i en dvala. Jag orkar knappt inte göra något. Är så trött, men ändå inte sovtrött. Jag har även senaste dagarna börjat må illa, maten smakar inte, men jag måste få i mig för jag är konstant hungrig. Jag känner inte igen det här från de andra tre. Jag mådde mycket bättre då, tror jag!!! Molvärken känns också annorlunda. Den är inte jätte stor, kommer ibland bara, men känns annorlunda när den väl kommer. Tycker även att brösten spänner mer en vad det gjorde de andra gångerna. Men kanske var det likadant, kanske har jag bara glömt? Inatt tror jag magen växte också, för idag hela dagen har jag sett gravid ut. Vet att det syndes tidigt förut med, men inte redan i vecka 7????? Ett par av byxorna gick inte att knäppa :-0 Ska fota för att minnas och jämföra, men har ingen före bild, bara sommarens strandbild, men den dagen var jag svullen och ser gravid ut också, vilket jag i o för sig var redan då, men hur som helst. Ett till tecken jag inte minns sedan de tidigare gaviditeterna är den feta hinna som lagt sig i ansiktet och pormaskarna/finnarna som ploppat upp. Just nu undrar jag vart detta ska sluta, men det sägs väl att de första 12 veckorna är värst. Eller så är det kroppen som är mer utsliten, tre gaviditeter innan och nu även lite äldre, jag kanske är utslitnare????

Dagens gulliga var iaf min yngsta son som är 4år. Han klappar mig på magen och säger att där finns en bebis. Vi har inte sagt något. Jag skrattar och undrar om han tror att det är så. Först säger han att han tror det, men sen tycker han att han skojar. Lilla raring tänk vad rätt du har och så fort vi vet att allt ser okej ut ska vi berätta. Jag längtar....

Det har gått en tid sedan jag fick ett pluss på stickan. Allt känns fortfarande overkligt. Är det verkligen sant. Har vi sådan tur att allt går vägen även denna gång. Just nu vågar jag inte tro på det hela, måste nog först få se att där inne växer något som utvecklas var dag och mår bra. Jag läser allt för mycket om det som inte går bra. Men jag lever sunt, röker inte, dricker inte så lite borde ju risken sjunka för mig. Däremot är jag ju äldre denna gång, men lika fertil som de andra gångerna, det tog sig direkt, första försöket. I slutet i augusti borde jag få en tid till KUB, längtar.

Om allt går bra är iaf detta en helt ny början på en blogg som kommer handla om min graviditet, min fjärde och troligtvis sista. Jag skriver för att minnas, för att kunna få ur mig mina känslor. En graviditet upptar mycket av ens tankar, tankar som omgivningen ibland kan tycka bli för mycket att höra på. Med en blogg kan jag få ur mig mina tankar och mätta mitt behov utan att belasta någon annan med tankarna som de kanske inte vill höra. Jag vill kunna njuta denna graviditet utan att känna att någon inte vill höra, undviker att prata. Varför säger jag så? Jo för att det tredje barnet var det flera i släkten som inte var glada över graviditeten, de brydde sig helt enkelt inte, det var som om det väntade barnet inte fanns. De ursäkade sig när vi påtalade det hela. Men allt som hände förra gången gör att jag undrar hur de tar emot det hela denna gång. Vi kommer avvakta att berätta just för att reaktionen inte blev som den glädje vi själva känner. Tids nog syns och förstår alla ändå, då får vi se vilka som kommer glädjas med oss. För oss är det här ett efterlängtat barn minst lika välkommet som de andra tre och kommer bli minst lika älskat.