Idag är sista dagen på vecka 7
Imorgon går jag in i vecka 8 eller 7+0. Känns skönt när man kommer till veckobyterna, hela tiden nämare första delmålet där man får veta om allt ser bra ut, om där inne finns något som växer och lever. Ibland får jag en känsla av att det kan vara två där inne!!!! Vet inte varför, men min känsla stämmer så dåligt annars så jag har förhoppningsvis fel. Förhoppningsvis, låter som jag ratar det hela, men så är det inte. Skulle det vara två skulle vi säkert växa in i det också och klara ut det hela bara barnen föds friska. Den stora biten skulle vara graviditeten. Många i släkten med tråkiga tvillinghistorier, finns inga som överlevt. Vet ju att tekniken gå framåt, men jag skulle nog ändå vara orolig.
Idag har jag mått lika illa och kännt lika dålig aptit som igår. Maten smakar inte, föredrar flera små portioner en några stora. Men så länge jag slipper kräkas får det väl vara okej. Har även haft massor av molvärk, med det sägs ju att livmodern/fostret är i en riktig tillväxtfas nu. Magen har iaf varit mindre svullen, men nog finns där en liten mini bula. Vet man inget skulle man inget misstänka, men jag känner att livmodern vuxit sig större. Klänningen jag köpte i början av sommaren kändes lite mer åtstramad över magen, men jag såg inte ut att ha någon mage så ingen kunde ana något.
Så mycket symtom, men känns ändå så overkligt. Kommer allt att gå bra? Tänk om hjärtat inte slår, fostret inte lever, men alla symtom fortsätter vecka efter vecka. Hur vanligt är det igentligen? Hoppas det aldrig händer mig. Längtar för övrigt till 9 augusti. Då ska jag träffa min BM. Hon kanske kan göra det hela lite mer verkligt genom att säga att livmodern verkar växa som den ska iaf. Men det verkliga bekräftande beskedet får jag vänta en hel månad till på, undrar vilket datum det blir? Vill bara att tiden går fortare. Vill berätta för mina barn om det stundande syskonet, för bästa väninnan att vi troligtvis kan vara mammalediga tillsammans en gång till. Så mycket längtan, men ändå så mycket oro varför kan jag inte bara njuta, tänka positivt och någon gång tro att jag faktiskt får ha tur och att allt går bra fyra gånger i rad. Jag har haft min otur, mitt jobbiga i livet, det bara måste få betyda att jag får ha tur i det här, att det äntligen är min tur att få vara lycklig. Hoppas....
Idag har jag mått lika illa och kännt lika dålig aptit som igår. Maten smakar inte, föredrar flera små portioner en några stora. Men så länge jag slipper kräkas får det väl vara okej. Har även haft massor av molvärk, med det sägs ju att livmodern/fostret är i en riktig tillväxtfas nu. Magen har iaf varit mindre svullen, men nog finns där en liten mini bula. Vet man inget skulle man inget misstänka, men jag känner att livmodern vuxit sig större. Klänningen jag köpte i början av sommaren kändes lite mer åtstramad över magen, men jag såg inte ut att ha någon mage så ingen kunde ana något.
Så mycket symtom, men känns ändå så overkligt. Kommer allt att gå bra? Tänk om hjärtat inte slår, fostret inte lever, men alla symtom fortsätter vecka efter vecka. Hur vanligt är det igentligen? Hoppas det aldrig händer mig. Längtar för övrigt till 9 augusti. Då ska jag träffa min BM. Hon kanske kan göra det hela lite mer verkligt genom att säga att livmodern verkar växa som den ska iaf. Men det verkliga bekräftande beskedet får jag vänta en hel månad till på, undrar vilket datum det blir? Vill bara att tiden går fortare. Vill berätta för mina barn om det stundande syskonet, för bästa väninnan att vi troligtvis kan vara mammalediga tillsammans en gång till. Så mycket längtan, men ändå så mycket oro varför kan jag inte bara njuta, tänka positivt och någon gång tro att jag faktiskt får ha tur och att allt går bra fyra gånger i rad. Jag har haft min otur, mitt jobbiga i livet, det bara måste få betyda att jag får ha tur i det här, att det äntligen är min tur att få vara lycklig. Hoppas....
Kommentarer
Trackback
