minfyra

Imorgon är det stora dagen som jag väntat på i evigheter känns det som (ja förlossningen och få en alldeles egen söt liten bebis att mysa med är ännu längre bort). Men imorgon är det dags för det stora ultraljudet. Jag har tänkt så mycket på morgondagen. Tänk om vi får ett dåligt besked, bebis inte har några njurar eller annat organ som behövs för överlevnad utan för magen. Eller om bebis verkar må dåligt på något annat vis. Jag har även kännt av bebis mindre senaste dagarna och då får man också för sig massor av knäppa tankar. Men idag fick jag tre tydliga sparkar på rad så jag vet att den lever där inne iaf och magen ja den har växt så där är säkert allt i sin ordning.

Samtidigt som all oro finns längtar jag efter morgondagen. Att få se sin bebis igen, få se att det faktiskt finns någon där inne som rör sig betydligt mer en vad jag själv känner. Det är ju en känsla i sig att få se den lilla, en liten tjuvkik. Undrar om man kan få någon känsla för om det är en lillebror eller lillasyster där inne också efter att ha fått se en liten tjuvkik.

Uppdaterar er på tisdag hur allt gått för på måndag efter UL kommer jag att arbeta om nu det inte blir allt för dåliga besked då orkar jag troligen inte med det.

Kram och trevlig söndag.